Allmänt #kroppspositiv, #kroppsstolt, #livet

Bli vän med din kropp!

Jag har bantat sedan jag var 13 år, i 37 år har jag plågat min kropp och tyckt att jag inte duger. Att bara jag går ner de där kilorna i vikt, då, då blir jag lycklig. Jag inser nu att lyckan sitter inte i vad vågen säger, utan hur jag ser på min kropp och mig själv. Att acceptera att kroppar kommer i alla storlekar, och får se ut på alla olika sätt, och ändå vara bra.
Många kvällar har jag gått och lagt mig, och magen skrikit efter mat. Men jag var ändå stolt över mig själv att jag knappt ätit något. Förhoppningsfull gick jag upp på morgonen för att väga mig, för att konstatera att jag hade gått upp 1/2 kilo istället. Och då sjönk jag ner i förtvivlan, och var nästan gråtfärdig, och åt ännu mindre nästa dag...
En ond cirkel, som till slut slutar med att jag åt för mycket istället och mådde dåligt för det. Ett tag vägde jag mig flera gånger varje dag, och alla vet ju att vikten pendlar under dagen, så det var ju helt meningslöst och dumt. Så här i efterhand så var det ju helt galet. 
 
Vikten har verkligen pendlat genom åren. Två graviditeter, ett antal gånger har jag varit med i viktväktarna och gått ner. Jojobantning, olika dieter, tror faktiskt jag provat det mesta. 
Men det är ju just det, att trots att jag gick ner så blev jag inte lyckligare. Och så fick man kommentarer som - vad fin du har blivit nu när du gått ner!!! Alltså den kommentaren svider alltid, då tänker man, okey, var jag inte fin innan? Kan man bara vara fin om man är smal? Är det så man värderas? Jag vet att de som säger detta inte menar något illa, tvärtom. Men det svider, oj vad det svider. Och tänk dom som har ätstörning och får den kommentaren, det kan trigga dom att vad bra, jag är fin när jag är smal, alltså skall jag gå ner ännu mer i vikt.
 
Jag har ändå haft tur att inte få någon ätstörning, även om jag legat farligt nära gränsen många gånger. Den här jojobantningen tror jag har lett till att kroppen idag inte svarar som den ska när jag försöker gå ner i vikt. Den litar helt enkelt inte på mig, vilket jag kan förstå med allt jag utsatt den för. Från svält till att äta för mycket.
 
Dom senaste åren, mycket med hjälp av tryggheten från min nuvarande man, så börjar jag bli tillfreds med min kropp och insett att jag duger som jag är. Jag har nog inte vägt mig på flera år, och det är skönt. Jag försöker leva hälsosamt, men accepterar att jag har celluliter i låren, att jag har en volang runt magen, och kommer kanske aldrig ha S i klädstorlek. Och det känns förbaskat bra. Och har någon synpunkter på hur jag ser ut, så säger det mer om dom än om mig, och då behöver jag inte dom i mitt liv.
 
När jag träffar människor, så tittar jag inte på hur dom ser ut. Jag tittar efter glittrande ögon, ett leende, humor och en fin själ.
 
 
 
 
Japp, det här är jag, njuter på semester i Turkiet i bikini😛
 
 
Spänner musklerna i Kap Verde🙂
 
Jag fick en aha-upplevelse när Stina Wolter var med som gäst i Renées brygga. Hon är ju en sån skön person, och hennes insikt om att inte skämmas längre för sin kropp kom bara för några år sen. Och jag tänkte, det finns hopp för mig med liksom. Det är aldrig för sent🙂
Tänk om jag haft förebilder som Stina Wolter och Sophia Anderberg när jag växte upp? Sophia bor i Halmstad inte långt från Laholm. Hon bloggar även på metro mode, underbar tjej. Hade jag haft dessa förebilder, så kanske jag sparat mig själv många år av självhat.
 
Det blev ett långt inlägg idag, men det är en sån viktig fråga det här. Och alla ni där ute som tycker att ni väger för mycket, väger för lite, är för långa eller för korta. NI ÄR BRA SOM NI ÄR. Lägg er tid på något annat än att oroa er över hur ni ser ut, försök att älska er själva som ni är. Det är inte det lättaste, det vet jag, men det går.
 
All kärlek till er♥
#1 - - Anette Hansson :

Så bra skrivet.

Svar: Tack, viktig fråga tycker jag, men lite läskigt att lämna ut sig själv:) Kram
Eva Wersch

#2 - - Anonym:

Så himla bra skrivet ❤

Svar: Tack snälla du♥
Eva Wersch